Höstrusket (18.11.2012)

I dag var det premiär i elitklassen D21. Mycket riktig placerade jag mig där jag egentligen hör hemma: klappsist. Tur var väl det annars hade jag blivit för dryg för att få bo kvar hemma... Jag har inte kunnat springa efter förra veckans Jättemil då jag har en konstig smärta i knäveckan och ner mot övre delan av vaderna. Den kände jag dock inte av när jag sprang (i skrivande stund känns det dock mer än någonsin).

Förutsättningarna var lite sisådär: Jag hade aldrig kollat om det var barnpassning på tävlingen eftersom det hittills varit det på alla tävlingar jag varit med på utom de sista ultralånga där det verkar logiskt med tanke på hur länge man är ute. Hur som helst stod vi här med två vilda ungar och funderade på hur vi skulle lösa det. Då kom bästa Bondesson tillbaka och sa att han hade ordnat en barnpassning. Största kramen till honom och till Örkelljunga Fk. När det väl var ordnat upptäckte jag att mina skor inte låg i ryggsäcken (som jag packat tillsammans med de bedårande barnen, inte för att jag vill skulla på någon annan men, men...). Trots vissa protester från en annan familjemedlem (och nu var det inte barnen) köpte jag ett par nya ur Pukes rea-låda, snörde på dem och sprang som en tok till starten.

1: Här var det många stenar (på väg till kontrollområdet var det som att jogga i ett stenröse, ett halt stenröse) och jag hälsade på ett par stenar extra försäker helst skull innan jag hittade min. Det var tätt med kontroller här... Det som förvillade mig var dels att det som är blått var mindre på kartan än verklighetens blöta, vattnet gick minst fram till kontrollen. Dessutom tog jag fel på höjderna.

2: Finfint.

3: Här är jag mycket nöjd med kartläsningen. Jag tog ut kompassriktningen men när jag kom till stenmuren såg jag tydligt "kartan i verkligheten" och kunde gå resten av vägen helt utan kompass.

4: Meningslös kontroll då man såg den redan från 3:an...

5: Återigen riktigt bra kartläsning, då jag såg allt som var på kartan i verkligheten. Måste vara den perfekta nybörjarskogen, det här! Efter att jag korsat stenmuren blev det lite svårare och jag kom lite fel men insåg det snabbt.

6: Lång, lång långsträcka. Jag gillar inte långsträckor. Det sitter såklart mest i huvudet. Hur som helst så bestämde jag mig först att springa rakt på, men mesade ur och vände och sprang ut på vägen eftersom jag visste att då skulle jag slippa stanna och läsa kartan hela tiden. Sedan gick kartläsningen kanon igen, ända tills jag passerade brante precis söder om kontrollen, då jag gled iväg åt öster. jag vet inte riktigt hur det hände, men jag insåg det när jag såg att jag var för nära hygget.

7: Inga problem, även om det inte blev rakaste vägen. Jag tänkte "ta mig upp till vägen, följ den, ta kontrollen från vändplatsen" och den planen följde jag, men det var givetvis inte den snabbaste vägen.

8: Samma som ovan, jag följde min planerade väg och hade kontroll.

9: Redan när jag sprang sträckan (efter det att jag korsat släpspåret) tänkte jag: "Det här är dagen när jag för första gången med flit och kontroll följer en höjdkurva."

10: Med tanke på målet 2013 försöker jag ta mig upp och över alla backar jag ser, så även denna. Fast det hade ju varit snabbare att springa runt höjdens nedre del istället...

11: Precis som på 7:an tänkte jag "ut till vägen, ta kontrollen från vägen". Fegt, eftersom jag redan sprungit förbi kontrollen på väg till 6:an och visste var den var.

12: Mycket lurig kontroll där jag hittade den runt hörnet, men et stod fel nummer på den. Jag stod och stirrade lite dumt på den i säkert 20 sekunder innan jag lommade vidare ett kvarts varv till runt höjden.

13: Här är jag mest stolt över att jag inte skenade efter andra löpare som på ett väldigt säkert sätt galopperade iväg åt ett håll som jag inte tyckte kändes rätt. Kollar man på kartan ser det ut som jag valde en bra väg. Men det gick långsamt nu med mycket ont i benen och skoskav...

14: Återigen kunde jag se kartan i verkligheten och gick helt på den.

15: Ut i kärr, blöta och elände. Sedan såg jag en backe och gav mig uppför den men vek ner mig lite på vägen. Sedan såg jag en RIKTIG backe! När jag kravlade uppför den funderade jag igen på om jag var riktigt frisk när jag anmälde mig till fjällmaran...

16-18: Enligt plan, men helsike var trött jag var nu, värre än de sista kontrollerna på förra veckans Jättemil.

Dagens absolut bästa (bortsett från att barnpassningfrågan löset sig) var att barnpassningsdamen stod och väntade vid upploppet och att jag fick springa i mål i sällskap med barnen. Alexander fick målstämpla och Linnéa fick stämpla för att få ut tiderna. Alla nöjda och glada.

Jag är stolt över dagens kartläsning trots en del mindre bra vägval. Jag hoppas att jag kan bibehålla den här kartläsningen när jag så småningom kan hålla ett högre tempo i terrängen.